GE MIG MOVITS PÅ WAY OUT WEST
tisdagen den 23:e april 2013
torsdagen den 18:e april 2013
Sociala medier-bubblan och verkligheten
Jag söker mig uteslutande till media som intresserar mig eller behandlar ämnen som rör mig. Jag läser bloggar om feminism och genus, följer bara folk på Twitter som uttrycker feministiska åsikter, läser artiklar som handlar om det jag pluggar eller det som intresserar mig. Den populärkultur som jag konsumerar speglar det samma - kvinnor och politik. Egentligen finner jag inget direkt problematiskt med detta eftersom att jag anser feminism och politik vara mycket relevant, men vid närmre eftertanke ger det mig ändå en rätt skev bild av vad som händer i resten av Sverige och världen.
Jag söker mig till den kör som instämmer med mina egna värderingar och letar aldrig frivilligt upp radikalt oliktänkande. Jag vill helt enkelt inte läsa bloggar av vita kränkta män eller följa öppna eller smygrasister på Twitter, och jag har absolut ingen som helst lust att titta på en film som cementerar könsroller eftersom att detta inte ger mig någonting. Jag omger mig helt enkelt av vettiga argument. Dessvärre ser inte välden ut som mitt selektiva medieflöde, något jag ibland glömmer.
Det finns fortfarande människor som tycker att sexuella trakasserier är en "rolig grej" och att genusfrågan är hittepå-problem. Det är bara att jag inte ser dessa åsikter någonstans i mina sociala medier och därför blir helt förskräckt när jag möts av dem i verkligheten. Och det är det största problemet med att verka i en bubbla av sina egna åsikter - jag tror att resten av världen ska hänga med i den feministiska diskussionen och aktivt vilja göra något åt problemen.
Ibland måste man diskutera jämställdhet på högstadienivå för att de som man faktiskt vill ska påverkas ska lyssna och förstå problemen, även om det är påfrestande att ha en diskussion på så låg nivå när man själv känner att man redan klarat av den diskussionen med sig själv för flera år sen. Därför är det också så mycket lättare att söka sig till ett forum där man kan få ha en jämnare och intressantare diskussion. Man får bara inte glömma att världen utanför bubblan av feminism fortfarande måste ändras och dagligen måste påminnas om varför den feministiska diskussionen behövs.
Jag söker mig till den kör som instämmer med mina egna värderingar och letar aldrig frivilligt upp radikalt oliktänkande. Jag vill helt enkelt inte läsa bloggar av vita kränkta män eller följa öppna eller smygrasister på Twitter, och jag har absolut ingen som helst lust att titta på en film som cementerar könsroller eftersom att detta inte ger mig någonting. Jag omger mig helt enkelt av vettiga argument. Dessvärre ser inte välden ut som mitt selektiva medieflöde, något jag ibland glömmer.
Det finns fortfarande människor som tycker att sexuella trakasserier är en "rolig grej" och att genusfrågan är hittepå-problem. Det är bara att jag inte ser dessa åsikter någonstans i mina sociala medier och därför blir helt förskräckt när jag möts av dem i verkligheten. Och det är det största problemet med att verka i en bubbla av sina egna åsikter - jag tror att resten av världen ska hänga med i den feministiska diskussionen och aktivt vilja göra något åt problemen.
Ibland måste man diskutera jämställdhet på högstadienivå för att de som man faktiskt vill ska påverkas ska lyssna och förstå problemen, även om det är påfrestande att ha en diskussion på så låg nivå när man själv känner att man redan klarat av den diskussionen med sig själv för flera år sen. Därför är det också så mycket lättare att söka sig till ett forum där man kan få ha en jämnare och intressantare diskussion. Man får bara inte glömma att världen utanför bubblan av feminism fortfarande måste ändras och dagligen måste påminnas om varför den feministiska diskussionen behövs.
torsdagen den 4:e april 2013
Smäller om jag skulle spilla, skulle inte gjort någon skillnad
Movits nya "Nitroglycerin", foto Ulf Berglund. Så himla bra.
tisdagen den 2:e april 2013
Våld vs. Våldtäkt pt. 2
En bekant till mig berättade en otroligt bra strategi som hon lärt sin då 8åriga dotter för att hantera en bråkig kille i hennes parallellklass som oprovocerat brukade slå eller reta dottern. Tipset var att bara smyga upp bakom honom och skrika allt hon kunde precis bredvid hans öra när han varit elak. Han skulle bli överraskad och förvirrad över hennes agerande men samtidigt förstå att han inte skulle bråka med henne. Det funkade.
Med tanke på domen mot kvinnan som slagit till en man som tafsat på henne (redan diskuterat i ett tidigare inlägg) är detta ett ganska bra sätt att handskas med sexuella trakasserier, eller trakasserier i allmänhet. Man ställer sig helt enkelt bredvid personen och skriker allt man kan. Verkar man helt galen brukar folk i allmänhet rygga tillbaka samt bli helt ställda till hur de ska hantera situationen. Och inget våld utövas.
Man får inte ta på andra människors kroppar hur man vill, men om alla människor som utsätts för sexuella trakasserier reagerade genom att vända sig om och skrika till de personer som ändå gör det skulle det tillslut präntas in i personernas huvud att man inte ska bete sig som en idiot. Lite som en Pavlovs Hundar-reaktion. Uppenbarligen kan man inte fostra alla människor till en jämställd syn på andra människor men någonstans borde ju detta rimligtvis kunna ändras genom en social stigmatisering av de som utför sexuella trakasserier samt ett konstant bemötande av skrik. Hur kul är det på en skala att hänga med folk som hela tiden skriks primalt åt, och vem orkar ta emot detta endast för att få känna på en okänd människas rumpa?
Med tanke på domen mot kvinnan som slagit till en man som tafsat på henne (redan diskuterat i ett tidigare inlägg) är detta ett ganska bra sätt att handskas med sexuella trakasserier, eller trakasserier i allmänhet. Man ställer sig helt enkelt bredvid personen och skriker allt man kan. Verkar man helt galen brukar folk i allmänhet rygga tillbaka samt bli helt ställda till hur de ska hantera situationen. Och inget våld utövas.
Man får inte ta på andra människors kroppar hur man vill, men om alla människor som utsätts för sexuella trakasserier reagerade genom att vända sig om och skrika till de personer som ändå gör det skulle det tillslut präntas in i personernas huvud att man inte ska bete sig som en idiot. Lite som en Pavlovs Hundar-reaktion. Uppenbarligen kan man inte fostra alla människor till en jämställd syn på andra människor men någonstans borde ju detta rimligtvis kunna ändras genom en social stigmatisering av de som utför sexuella trakasserier samt ett konstant bemötande av skrik. Hur kul är det på en skala att hänga med folk som hela tiden skriks primalt åt, och vem orkar ta emot detta endast för att få känna på en okänd människas rumpa?
onsdagen den 27:e mars 2013
Våld vs. Våldtäkt
Samtidigt som utredningen av en gruppvåldtäkt mot en 22årig kvinna läggs ned döms en kvinna som slog till en man som tafsade på henne till böter och världen visar sig som vanligt vara helt skev. Det enda som sammanfattningsvis går att säga är att om du blir våldtagen finns en överhängande risk till att gärningsmannen varken grips eller döms samtidigt som du absolut inte får använda våld för att freda din kropp från ovälkomna händer.
Gällande gruppvåldtäkten anser polisen att man måste lägga ned utredningen i brist på bevis och i fallet med kvinnan som slog till en man som utsatt henne för sexuella trakasserier anser rätten att hon inte handlade i nödvärn och därmed är skyldig till misshandel. I båda fallen visar polis och rättsväsende upp en helt oförstående syn på kvinnor i allmänhet; allvaret i en våldtäkt och värdet i den egna kroppen. Hur ska samhället i stort kunna ha en jämställd syn på kvinnor om inget aktivt görs åt brotten kvinnor utsätts för?
Att ge kvinnor en stor rättslig hänvisning till att man inte får slåss om någon tar på en på ett ovälkommet sätt samtidigt som man inte ens kan klara upp en gruppvåldtäkt på en öppen gata är ett stort misslyckande från alla parter inblandade. Om vi kvinnor inte kan lita på att en eventuell våldtäkt mot oss kommer att redas ut och att gärningsmännen kommer behöva stå till svars, varför ska vi då inte ens få försvara oss med våld om vi känner oss otrygga? Uppenbarligen kan samhället inte beskydda oss från våldtäkt och inte heller kan vi lita på att den reds upp som vi utsätts för det. Samtidigt ska vi vara försiktiga med våld, även om vi blivit utsatta för sexuella trakasserier och känner oss kränkta eftersom att vi då själva blir potentiella gärningsmän.
Visst ligger det en problematik i att våld är fel, men en större problematik är att sexuella trakasserier inte ses som så allvarligt när det är en lika stor kränkning att bli slagen på käften som att bli klämd på brösten. Samtidigt kan man inte beskydda sig, hur mycket våld man än använder, mot fem män som bestämt sig för att våldta en ensam kvinna.
Om polis och rättsväsende kunde börja arbeta aktivt för att våldtäkter ska redas ut och att skyldiga våldtäktsmän ska dömas proportionerligt skulle vi kunna börja snacka om att vi kvinnor inte ska använda våld när vi utsätts för sexuella trakasserier. Tills dess är diskussionen bara fånig och förnedrande. Någon måste försvara oss om vi känner oss hotade och det blir ytterst vi själva om vi inte kan lita på att polis och rättsväsende har vår rygg.
OCH SLUTA VÅLDTA OSS FÖR FAN.
Gällande gruppvåldtäkten anser polisen att man måste lägga ned utredningen i brist på bevis och i fallet med kvinnan som slog till en man som utsatt henne för sexuella trakasserier anser rätten att hon inte handlade i nödvärn och därmed är skyldig till misshandel. I båda fallen visar polis och rättsväsende upp en helt oförstående syn på kvinnor i allmänhet; allvaret i en våldtäkt och värdet i den egna kroppen. Hur ska samhället i stort kunna ha en jämställd syn på kvinnor om inget aktivt görs åt brotten kvinnor utsätts för?
Att ge kvinnor en stor rättslig hänvisning till att man inte får slåss om någon tar på en på ett ovälkommet sätt samtidigt som man inte ens kan klara upp en gruppvåldtäkt på en öppen gata är ett stort misslyckande från alla parter inblandade. Om vi kvinnor inte kan lita på att en eventuell våldtäkt mot oss kommer att redas ut och att gärningsmännen kommer behöva stå till svars, varför ska vi då inte ens få försvara oss med våld om vi känner oss otrygga? Uppenbarligen kan samhället inte beskydda oss från våldtäkt och inte heller kan vi lita på att den reds upp som vi utsätts för det. Samtidigt ska vi vara försiktiga med våld, även om vi blivit utsatta för sexuella trakasserier och känner oss kränkta eftersom att vi då själva blir potentiella gärningsmän.
Visst ligger det en problematik i att våld är fel, men en större problematik är att sexuella trakasserier inte ses som så allvarligt när det är en lika stor kränkning att bli slagen på käften som att bli klämd på brösten. Samtidigt kan man inte beskydda sig, hur mycket våld man än använder, mot fem män som bestämt sig för att våldta en ensam kvinna.
Om polis och rättsväsende kunde börja arbeta aktivt för att våldtäkter ska redas ut och att skyldiga våldtäktsmän ska dömas proportionerligt skulle vi kunna börja snacka om att vi kvinnor inte ska använda våld när vi utsätts för sexuella trakasserier. Tills dess är diskussionen bara fånig och förnedrande. Någon måste försvara oss om vi känner oss hotade och det blir ytterst vi själva om vi inte kan lita på att polis och rättsväsende har vår rygg.
OCH SLUTA VÅLDTA OSS FÖR FAN.
torsdagen den 14:e mars 2013
Det här med radio- och tv-avgift
Radioprogrammet Ring P1 kan närmast liknas med en statlig kundtjänst dit gemene man får ringa till och i demokratisk anda uttrycka sin ilska eller synpunkter på valfritt ämne på grövsta dialekt. Det är inte alltid helt sympatisk men det är ändå en demokratisk deltagarkultur även om den bygger på att man måste ringa in på ett något föråldrat sätt. Även om jag själv inte är en trogen lyssnare av Ring P1 anser jag ändå att det programmet är skäl nog till att betala sin radio- och tv-avgift.
Det är en konstant debatt om radio- och tv-avgiftens varande eller icke varande och om det faktiskt är rätt att tvinga folk att betala för radio eller tv som de inte konsumerar. Jag kan själv känna att den diskussionen är ganska så löjlig eftersom att motståndarna till avgiften inte verkat förstå innebörden av Public Service samtidigt som Public Service själva inte fattat att den tekniska utvecklingen gått ganska så fort sedan radion var ett viktigt medium och inte till för underhållning.
Public Service ansvar är att skapa radio och tv som är fri från kommersiell påverkan, är politiskt obunden samt tilltalar alla människor i fråga om programutbud. Hur fantastiskt är inte det? SVT och Sveriges radio skapar, helt utan vinstintresse, ett enormt mediebibliotek som alla svenskar kan ta del av. Jag kan medge att vissa program är barnsliga och relativt innehållslösa men kan någon ärligt säga att TV4s Kalla Fakta eller någon annan kommersiell kanals "dokumentärer" slår SVTs utbud av dokumentärer eller SRs P3 Dokumentär?
Argumentet "Men jag tittar ju inte ens på TV, varför ska jag betala för det?" är så urbota dumt att min hjärna nästan smälter. Jag utnyttjar inte hela Sveriges vägnät dagligen, inte heller går jag till doktorn speciellt ofta och hittills har jag aldrig haft att göra med Försäkringskassan. Ändå betalar jag skatt för att dessa myndigheter ska fungera så att andra människor kan göra det och jag själv detsamma vid behov. Samma sak gäller radio- och tv-avgiften; du kanske inte utnyttjar Public Service utbud dagligen, men det finns alltid där för dig om du skulle vara sugen på nyheter utan politisk vinkling, serier utan kommersiella intressen eller radio där Agda, 97 år, får komma till tals gällande vad hon tycker om dagens ungdomar.
Ring P1 ställer sig utanför den nätbaserade deltagarkulturen och tillåter människor som inte har tillgång till dator eller helt enkelt inte förstår sig på teknik att komma till tals i debatter som oftast hålls på nätet. Vi som vuxit upp med tillgång till internet och digitala medier, alternativt de som följt med i den tekniska utvecklingen, tar nog det fria ordet för givet då vi har alla möjligheter att sprida våra åsikter digitalt. Det finns dock fortfarande människor i samhället som inte kan göra detta eller som helt enkelt känner sig mer lockade av att höras i radio, vilket blir möjligt i Ring P1 - och då är detta bara ett av massvis av program som skapas och upprätthålls av Public Service.
Jag är definitivt en Public Service-kramare utan dess like, och jag känner inte att det finns några argument för att inte betala sin radio- och tv-avgift bara föra att man inte tittar på tv. Helt ärlig, bara PAY UP!
Det är en konstant debatt om radio- och tv-avgiftens varande eller icke varande och om det faktiskt är rätt att tvinga folk att betala för radio eller tv som de inte konsumerar. Jag kan själv känna att den diskussionen är ganska så löjlig eftersom att motståndarna till avgiften inte verkat förstå innebörden av Public Service samtidigt som Public Service själva inte fattat att den tekniska utvecklingen gått ganska så fort sedan radion var ett viktigt medium och inte till för underhållning.
Public Service ansvar är att skapa radio och tv som är fri från kommersiell påverkan, är politiskt obunden samt tilltalar alla människor i fråga om programutbud. Hur fantastiskt är inte det? SVT och Sveriges radio skapar, helt utan vinstintresse, ett enormt mediebibliotek som alla svenskar kan ta del av. Jag kan medge att vissa program är barnsliga och relativt innehållslösa men kan någon ärligt säga att TV4s Kalla Fakta eller någon annan kommersiell kanals "dokumentärer" slår SVTs utbud av dokumentärer eller SRs P3 Dokumentär?
Argumentet "Men jag tittar ju inte ens på TV, varför ska jag betala för det?" är så urbota dumt att min hjärna nästan smälter. Jag utnyttjar inte hela Sveriges vägnät dagligen, inte heller går jag till doktorn speciellt ofta och hittills har jag aldrig haft att göra med Försäkringskassan. Ändå betalar jag skatt för att dessa myndigheter ska fungera så att andra människor kan göra det och jag själv detsamma vid behov. Samma sak gäller radio- och tv-avgiften; du kanske inte utnyttjar Public Service utbud dagligen, men det finns alltid där för dig om du skulle vara sugen på nyheter utan politisk vinkling, serier utan kommersiella intressen eller radio där Agda, 97 år, får komma till tals gällande vad hon tycker om dagens ungdomar.
Ring P1 ställer sig utanför den nätbaserade deltagarkulturen och tillåter människor som inte har tillgång till dator eller helt enkelt inte förstår sig på teknik att komma till tals i debatter som oftast hålls på nätet. Vi som vuxit upp med tillgång till internet och digitala medier, alternativt de som följt med i den tekniska utvecklingen, tar nog det fria ordet för givet då vi har alla möjligheter att sprida våra åsikter digitalt. Det finns dock fortfarande människor i samhället som inte kan göra detta eller som helt enkelt känner sig mer lockade av att höras i radio, vilket blir möjligt i Ring P1 - och då är detta bara ett av massvis av program som skapas och upprätthålls av Public Service.
Jag är definitivt en Public Service-kramare utan dess like, och jag känner inte att det finns några argument för att inte betala sin radio- och tv-avgift bara föra att man inte tittar på tv. Helt ärlig, bara PAY UP!
måndagen den 11:e mars 2013
I'm telling you stories, trust me
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)